Hoppets lopp / The Race of Hope

Den Helige Ande är vårt sigill för frälsningens dag. Den så kallade "Frälsningsbönen" är inte mer än startskottet (vändpunkten om du tänker på omvändelse) för det lopp vi har framför oss. Vi löper hoppets lopp, men inte i egen kraft. Anden i oss för oss mot målet. Det hänger inte på hur pass tränad vår benmuskulatur är (för att fortsätta använda bilden av ett lopp) eller hur optimala våra löpsteg är, som gör att vi lyckas nå målet. Inget vi kan göra av egen kraft har något evighetsvärde, utan det är bara Guds Ande som kan göra det övernaturliga och förvandla en människa från smutsiga trasor till en ren, vacker klädnad. Vi människor vill gärna tro att vi kommer en bra bit på vägen då vi krampaktigt försöker tänja stegen och i själen göra Guds arbete.

"Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst." (2 Tim. 4:7-8)

"I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill. Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas." (Ef. 1:13-14)

Men vi är Kristi kropp och Anden är energin, kraften och impulserna från huvudet, som är Jesus Kristus. Vad kan en kropp göra utan impulser från huvudet och hjärnan? Och vad kan en kropp göra utan energin som kommer av maten vi äter (som i vårt fall bör vara Ordet, Jesus) och blodet som pumpar i våra ådror? Utan Andens ledning blir våra gärningar endast just det, våra egna gärningar. Utan Andens ledning kan vi göra gott och i egen kraft vara goda, men ändå inte låta Gud åstadkomma förändring och förvandling. Vi ser att många kristna får "håll" och "krampar" under loppet och det tror vi har att göra med att vi troende ofta försöker att göra det enbart Gud kan göra. Men som väl är så är inte Gud sen med att överösa oss med kraft, tro och styrka när vi ber Honom. Och vi får aldrig glömma att Han är vår befriare. Vi kan vila från våra försök att ersätta Guds kraft med egna gärningar genom den eviga sabbat vi fått genom Jesu blod. För livet vi lever i Jesus lever vi INTE för oss själva, utan för Gud. När vi låter Jesus leva SITT liv GENOM oss så är resultatet en ofattbar frid mitt i livets alla omständigheter.

"och inte håller sig till honom som är huvudet. Från honom får hela kroppen den tillväxt som Gud ger, stödd och sammanhållen som den är av sina leder och senor." (Kol. 2:19)

"Ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig. Jag förkastar inte Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves." (Gal 2:19-21)

"Don't ask yourself 'What would Jesus do?' Ask yourself, 'What is Jesus doing right now?'"

---

The Race of Hope

God's Holy Spirit is our seal for the day of salvation. The so-called "Sinner's Prayers" is merely the starting point (rather a turning point if you think of repentence) of the race we have ahead of us. We run in a race of hope, but not in our own strength. The Holy Spirit in us moves us towards the finish line. What makes us reach that line has nothing to do with how well our leg muscles are trained (to continue use the image of a race) or how optimal our running pace is. Nothing we can do in our own strength has any eternal value, but it is only God's Spirit that can transform a person from dirty rags to a pure, beautiful robe. We humans like to believe that we get pretty far towards the goal when we tensly stretch our stride and in our soul do God's job.

"I have fought the good fight, I have finished the course, I have kept the faith; in the future there is laid up for me the crown of righteousness, which the Lord, the righteous Judge, will award to me on that day; and not only to me, but also to all who have loved His appearing." (2 Tim. 4:7-8)

"In Him, you also, after listening to the message of truth, the gospel of your salvation--having also believed, you were sealed in Him with the Holy Spirit of promise, who is given as a pledge of our inheritance, with a view to the redemption of God's own possession, to the praise of His glory." (Eph. 1:13-14)

But we are the Body of Christ and the Holy Spirit is the energy and power and the impulses från the head, which is Jesus Christ. What can a body do without the impulses from the head and the brain? What can a body do without the energy that comes from the food that we eat (which in our case should be the Word, Jesus) and the blood that pumps in our veins? Without the impulses from the Spirit our deeds becomes nothing less than just that - our own deeds. Without the guidance of the Spirit we could do good and in our own strength be good, but would even then not let God accomplish change and transformation. We see many christians get a "stitch" and "spasm" along the race and we think that has to do with that we believers often try to do what only God can do. One can take comfort in that God is quick to overflow us with power, faith and strength when we ask Him to. We should never forget that He is our deliverer! We can always rest from our attempts to replace God's power with our own deeds, through the eternal sabbath we have through the blood of Jesus. Because the life we in Jesus, we do NOT live for our selves, but for God. When we let Jesus live HIS life THROUGH us, the result is inconceivable peace in the midst of life's all circumstances.

"and not holding fast to the head, from whom the entire body, being supplied and held together by the joints and ligaments, grows with a growth which is from God." (Col. 2:19)

"For through the law I died to the law, so that I might live to God. I have been crucified with Christ. It is no longer I who live, but Christ who lives in me. And the life I now live in the flesh I live by faith in the Son of God, who loved me and gave himself for me. I do not nullify the grace of God, for(AN) if righteousness were through the law, then Christ died for no purpose." (Gal 2:19-21)

"Don't ask yourself 'What would Jesus do?' Ask yourself, 'What is Jesus doing right now?'"

Hjärtslag och drömmar / Heartbeats and Dreams

I ett par dagar har hopp, lekfullhet, glädje och tacksamhet lekt och dansat runt i mitt (Theréses) system som besatt. Besatt, ett ord som för tankarna till en psykisk åkomma där man i de allra bästa fall får hjälp av professionell psykoterapeut eller liknande. Fundamentalism är också ett ord som kan dyka upp vid sidan av besatt. Mina icketroende vänner brukar i skämtsam ton kunna fälla ur sig kommentarer som att jag är besatt av Jesus. Varje gång ler jag inombords och smakar en lång stund efteråt på meningen. Besatt. Ja, nog är jag besatt alltid. Fast inte i ordets negativa bemärkelse. Jag är fånge i Kristus fantastiska frihet och kan inte få nog av Honom.

Varför tar jag upp detta? Ja, jag är 'känd' för att aldrig riktigt komma till saken när jag har något jag vill berätta. Jag vill nog beskriva utsikten ifrån de vägar jag vandrat före jag hittat den allra vackraste, så att historien blir nyanserad. Så ja, jag är nog besatt av detaljer också. ;-) Jag skulle också lite kort vilja försöka att berätta lite om hur mina ögon och hjärta öppnades för Kristi kropp och dess skönhet. Alla kanske inte vet, men jag kom till tro för bara två år sedan. Och i mitt starka möte med min härlige Jesus förändrades min värld radikalt. Jag fick bokstavligen överge allt jag tidigare hängt mig fast vid. Mitt hem, min dåvarande sambo och den ekonomiska tryggheten. (Observera att detta inte på något sätt är ett försök att 'hjälteförklara' mig själv eller att slå mig på bröstet och säga att jag minsann fått smaka på att ta upp mitt kors jag. Oho. Absolut inte.) Men jag hade funnit det hem jag sedan barnsben längtat och sökt efter. Och det räckte. Det räcker. Han räcker.

Dock blev jag väldigt tidigt under min vandring med Gud lite konfunderad över att företeelserna i kroppen och bland syskonen inte alls gav mig denna varma hemmakänsla. Jag såg människor som drogs till människor, strategier och aktiviteter istället för till det huvud och hjärta som ger allt liv. Jag kunde inte min Bibel så bra vid denna tidpunkt utan var helt beroende av mitt inre vittnesbörd. Och det var starkt. (Även om jag är säker på att själens röst kunde vara rejält uppskruvad vid denna tidpunkt också.) Men mitt i förvirringen och en del självanklagelser (är det fel på mig då mitt hjärta inte är varmt och bubblande då vi lovsjunger, då vi ber, då vi talar?) så började Gud att tala till mig om mina upplevelser. En utav de allra första konversationer vi hade kring detta har etsat sig fast i mitt hjärta och minne. Han väckte mig en natt och gav mig en bild av en stor lokal där det firades gudstjänst. Bänkarna var överfyllda av människor och torde väl vara ett 'lyckat' möte? "Men nej", sa Han med en sorg som fyllde mig till bredden. "Deras hjärtan är långt ifrån mig." Han talade om hur vi människor sökte/söker aktiviteter och utfyllnad och... allt. Men inte Honom. Mitt hjärta fylldes igen med både enorm kärlek och sorg då Han berättade ; "Jag, vill ha deras längtan. Jag, vill ha deras tid. Jag, vill vara den som fyller tomrum."

Detta var bland det starkaste jag någonsin varit med om, och det är svårt att försöka vara kort när jag återger. Antar att kommer att fortsätta att skriva kring detta, om någon vill? Detta samtal är bara första steget på min resa mot 'impopularitet'. Nä, nu skojar jag. Jag har aldrig tyckt mig vara 'radikal' i min framtoning kring detta (även om jag vet att inte alla håller med), jag har också känt (med glädje och spänning) att Gud bara påbörjat sitt arbete i mig kring detta. Sedan dessa första steg mot att förstå att det råder en stark avsaknad av det essentiella (den enda essentiella) i många församlingar har jag blivit mer och mer förälskad och fascinerad av den ursprungliga tanken med Guds familj här på jorden. Tanken utgick ifrån Honom, snälla låt oss aldrig glömma det. Församlingen kommer alltid, alltid, att tillhöra Honom. Det är Hans hjärtslag och drömmar vi ska samlas kring, inte kring oss själva och våra tankar kring hur vi vill att en församling bör vara/se ut. När jag tänker församling drömmer och hoppas jag skönhet aldrig tidigare beskådad. Och detta hopp delar jag med min man, och vi bär med oss det likt en fantastisk skatt, var vi än går. Besatt? Ja, besatta. We're captured by His beauty! :-)

På återseende, kära systrar och bröder!

"Alla som vill ha gott anseende genom något yttre försöker tvinga er till omskärelse, och detta bara för att de inte skall bli förföljda för Kristi kors. Ty de som låter omskära sig kan inte ens själva hålla lagen, men de vill att ni skall låta omskära er, för att de skall kunna skryta med att ni är omskurna." (Gal 6:12-13)

---

Heartbeats and Dreams

During a couple of days hope, playfulness, joy and thankfulness has played and danced around in my (Therése's) system like obsessed. Obsessed, a word that brings mental or nutcase to mind where you, in the best of worlds, get help from a professional psychotherapist, or similar. "Fundamentalism" is also a word that can come to mind besides "obsessed". My non-believing friends sometimes, with a playful tone, make comments about my obessions with Jesus. I smile inside every time and take time to savour the meaning. Obsessed. Yeah, I'm obsessed all right. But not in the negative sense of the word. I am a prisoner of Christ's fantastic captivating freedom and cannot get enough of Him.

Why do I bring this up? Yeah, I'm 'known' to never really get to the point of the matter when I have something to tell. I think I enjoy to portray the view along the paths of thought I've taken, before finding the most beautiful, to give a balanced picture of the story. So yes, I think it's safe to say I'm obsessed with detail as well. ;-) I would also like to make an attempt to depict how my eyes and heart were opened for the Body of Christ and it's beauty. All might not know, but I came to faith only two years ago. And in my intense meeting with my wonderful Jesus, my world transformed radically. I literally abandoned all that I had clung to. My home, my former partner and that economical safety. (Observe that this is in no shape or form an attempt to glorify myself or pat myself on my back, that I certainly had to experience taking up my cross. Oh ho, absolutely not.) But I had found the home that I since as a child had longed and sought after. And it was enough. It is enough. He is enough.

However, very early on in my walk with God I became confused that the life in the Body and among the brothers and sisters did not give me this warm sense of home. I saw people dependant on people, strategies and activities instead of the head and heart that gives it all life. I didn't know my Bible that well at that point in time, but was completely dependant of my inner testimony. And it was strong. (Even though I'm sure that my soul's voice could be quite cranked up at this time as well.) But in the midst of my confusion and also some self-accusation (is there something wrong with me when my heart isn't warm and bubbly when we worship, when we pray, when we speak?) God spoke to me about my experiences. One of the first conversations we had about this has become etched into my heart and mind. He woke me up one night and gave me an image of a large meeting place where a church service was taking place. The pews were packed of people and it ought to be considered a 'succesful' meeting? "But no", He said with a sorrow that filled me to the brim, "their hearts is far from me." He spoke about how we seek activities and filling and... everything. But not Him. My heart filled up again with enormous love and sorrow when he continued; "I, want and want to be their desire. I, want their time. I, want to be the one that fills emptiness."

This was among the strongest experiences I've ever had, and it's hard for me to be concise when I write about it. I think I will continue to write about this, if someone wants me to? This conversation is just my first step towards "unpopularity". Nah, I'm just kidding. I have never thought myself to have a "radical" approach in this matter (even though I know not everyone agrees to that), I have also felt (with joy and anticipation) that God only just begun His work in me in this matter. Since these first steps towards understanding that there exists an acute lack of the essential (the only essential) in many churches, I have fallen more and more in love with and fascinated by God's original plan with His family here on earth. The plan originated from Him, please let us never forget that. The Church will always, always belong to Him. It's His heartbeat and dreams we gather around, not around ourselves and our thoughts of how we want the Church to be or look like. When I think 'church' I dream and hope of beauty never seen before. And these hopes and dreams I share with my husband, and we carry it with us like an amazing treasure, wherever we go. Obsessed? Yeah, we are. Captured by His beauty! :-)

See you around, dear sisters and brothers!

"These people who are attempting to force the ways of circumcision on you have only one motive: They want an easy way to look good before others, lacking the courage to live by a faith that shares Christ's suffering and death. All their talk about the law is gas. They themselves don't keep the law! And they are highly selective in the laws they do observe. They only want you to be circumcised so they can boast of their success in recruiting you to their side. That is contemptible!" (Galatians 6:12-13, The Message)

Reimagine Church! / "Fantisera-om" Församlingen!

Hallå där, Daniel vid "pennan" denna gång. Min vackra fru har krypit till sängs och jag sitter uppe lite till med det här inlägget (de tidigare har hon skrivit). Vi var båda verkligen sugna på att skriva om det vi upplevt Gud lagt på våra hjärtan den senaste tiden. Jag har på känn att det kommer bli lite av en följetong på den här bloggen, även om den säkert kommer röra vid andra ämnen också. Med största sannolikhet kommer allt genomsyras av Jesus Kristus (såklart och förhoppningsvis), vår djupa längtan efter mer av Honom och Guds plan för Församlingen och våra liv.

Vi har också båda börjat läsa i en bok på sistone som heter "Reimagining Church – Pursuing the Dream of Organic Christianity" skriven av Frank Viola. Många kanske känner igen namnet Frank Viola – en man som fått utstå mycket kritik från stora delar av den etablerade kristenheten i USA för sina "utmanande" böcker kring Guds plan för församlingen, av vilka "Pagan Christianity" mig veterligen är den första.

Jag kan bara säga att av det lilla jag läst av vad han skrivit så blir jag verkligen fylld och tänd av hopp och tro inför framtiden. Inte för att Frank Viola skriver fantastiskt bra, underhållande eller sitter på universums alla sanningar (Jesus Kristus ÄR Sanningen med stort S och jag tvivlar på att mr. Viola skulle "sätta sig" på Jesus i något avseende... förlåt, men min trötthet verkar göra konstiga saker med mina tankar, heh) utan för att jag verkligen känner Jesu hjärta bulta för sin älskade brud. Jag känner att det fullkomligt bubblar av förväntan, glädje och kärlek till alla andliga syskon när jag umgås med Jesus och läser, upptäcker rättare sagt, mer av Guds ursprungstanke med Församlingen i Violas bok och texter.

I inledningen till "Reimagining Church" finns ett antal brev som läsare skrivit till Viola och ett av dem fångade verkligen något av vad vi (Therése och jag) längtar efter ska hända i Församlingen och i den kristna gemenskap vi vill vara del av. Det jag önskar alla troende är att Jesus verkligen fick bli synlig mitt för våra ögon när vi delar Honom och vad Han gjort, gör och kommer att göra i våra liv. Att det bara fick flöda av liv från Guds Ande i våra inren och att vi alla fick en så levande och avslappnad tro att inget i det kristna livet skulle kännas krampaktigt eller som en prestation. Men nu ska jag för tillfället sluta drömma och komma till saken, nämligen brevet. Själva orden är inte så märkvärdiga. Det kan verka rätt simpelt och alldagligt, men det som den här amerikanske, kvinnliga läraren skriver inspirerar mig och ger mig hopp. Jag tyckte det var så inspirerande så jag tog tillfället i akt att skriva av/ner det. Tyvärr finns det inte på svenska ännu, men kanske jag tar tag i det imorgon. Nåja, vi får se. Hoppas det inspirerar!

I never planned on leaving the old way of doing church. I wasn't looking for a new church and couldn't even conceive of what an organic church would look like when I was first invited to visit one. But I visited and what I found was unlike anything I had ever seen. This church wasn’t a Bible study, a prayer group, a healing/soaking prayer session, or a worship service.

Instead, this church focused on Jesus Christ. And everyone sang about Him, shared about Him, and worshipped Him. These Christians had been captivated by the beauty of the Lord Jesus Christ and, quite honestly, they didn’t desire to spend time doing anything else when they met, but sing to/with/about Him, share Him, and love one another through Him.

It was their intimacy I noticed first. I had never met people with such an intimate life with the Lord. These people needed Him and were sustained by His life. In my previous church experience, I had seen dedicated people, passionate people, and loving people. But I had never met Christians before who seemed to know the very heart of God.

Long ago I learned that the Lord is in His people, but this church was the first one I had ever seen where Christians really put this into practice. They all shared Christ in their meetings one by one so that He was brought right before my eyes. I learned through them that He is our food and our drink. I came to see who really is in our gatherings and in our life together, and I fell in love with Him as a result.

The intimacy I saw had drawn me in, but it was the freedom that these Christians lived in that kept my attention and made me decide to keep coming back to their meetings and become part of their community life. When I saw something in the Lord that might be an encouragement, I could speak it out and they would say ”Amen” or ”Praise the Lord.” Their verbal encouragement made me realize that I had freedom to share, but more so, that Christ had freedom to be known in His people – including me.

It was the first time I had seen such freedom among Christians. I began to see what it looked like when Christ has the first place in the lives and meetings of His people, which brought incredible unity. For almost two years, I saw Christ fill every meeting with the truth about Himself. He never ran dry. I cannot imagine fully mining the depths of Jesus Christ. But in this church, with the combined love of my brothers and sisters, I began to discover just how glorious He really is.

(A female schoolteacher)

För övrigt kan jag varmt rekommendera "A Jesus Manifesto" av samme Frank Viola och Leonard Sweet. Även om jag inte läst någon av Violas andra böcker så törs jag rekommendera att ge dem en chans också. Jag vill också uppmuntra dig som troende att dagligen umgås ännu mer med Ordet. Det kan tyckas vara en självklarhet, men jag har själv återupptäckt Bibeln som det Levande Ordet. Är du som läser det här inte Jesu lärjunge kan jag bara uppmana dig att söka Gud och våga fråga oss Jesus-galningar – haha ja, jag skulle också tycka att jag vore galen som tror att Jesus Kristus lever idag om jag inte kände Honom – att förklara det hopp vi har i Honom. I Jesu Kristi, nasaréens namn, amen. ;-)

(Här slutar posten på svenska!)

---

Reimagine Church! (English version of above post)

Hello there, Daniel tapping the keyboard this time. My beautiful wife has gone to bed and I'm up a while longer to finish off this post (she wrote the first one, very democratic, don't you think?). We have both been really excited about writing about what God has planted in our hearts recently. I have a feeling this will become somewhat of a series on this blog, even though it will surely touch other subjects as well. Most likely it will be saturated by Jesus Christ (of course and hopefully), our deep desire of more of Him and the God's plan for his Church and our lives.

Me and my wife have both recently started reading a book called "Reimagining Church - Pursuing the Dream of Organic Christianity" written by Frank Viola. Many of you might recognize the name Frank Viola - a man that has recieved a lot of critism from the established and constitutional Christianity in the United Statesfor for his challenging books on God's original plan for his Church and our lives. Among those books "Pagan Christianity" is, me knowingly, the first.

I can say that, from the little I've read of his books so far, the message fills and relights the flame of hope and faith for the future in my heart. Not because Frank Viola writes incredibly well (which he does), entertains (which he does in a good way) eller because he sits on the truth to all the universe's mysteries (Jesus Christ IS the Truth with a capital T and I doubt mister Viola would "sit" on Jesus in any sense... Sorry, but my tired brain seems to mess with my thoughts, heh), but because I can really feel Jesus' heart beat for his beloved bride. I feel that it literally bubbles of anticipation, joy and love for all my brothers and sisters in the Lord when I spend time with the Word, Lord Jesus, and read, explore rather, more of God's original thought and purpose for his Church, in Viola's book "Reimagining Church".

In the introduction to the book there are several letters from people who have experienced organic church life in recent years, and one of these letters really caught some of what we (Therése and I) long to happen in the Church and the Christian community we want to be apart of. I wish for every believer and follower of Jesus for Him to be made visible right before our eyes, when we share Him and what He's done, does and will do in our lives. That His life would flow from the God's Holy Spirit in our inner beings, and that would gained a such a living and abiding faith that nothing in the Christ-ian life would feel stiff or as a performance. But I will pause dreaming for now and come to the point of this post - sharing the letter. The words might not be remarkable. It can seem rather simple and ordinary, but what this American female school teacher writes inspires me and gives me hope. I thought it was so inspiring that I took the opportunity to write it down. Unfortunately not in Swedish yet, but perhaps I will take on that challenge soon. We'll see. I hope this inspires you as much!

I never planned on leaving the old way of doing church. I wasn't looking for a new church and couldn't even conceive of what an organic church would look like when I was first invited to visit one. But I visited and what I found was unlike anything I had ever seen. This church wasn’t a Bible study, a prayer group, a healing/soaking prayer session, or a worship service.

Instead, this church focused on Jesus Christ. And everyone sang about Him, shared about Him, and worshipped Him. These Christians had been captivated by the beauty of the Lord Jesus Christ and, quite honestly, they didn’t desire to spend time doing anything else when they met, but sing to/with/about Him, share Him, and love one another through Him.

It was their intimacy I noticed first. I had never met people with such an intimate life with the Lord. These people needed Him and were sustained by His life. In my previous church experience, I had seen dedicated people, passionate people, and loving people. But I had never met Christians before who seemed to know the very heart of God.

Long ago I learned that the Lord is in His people, but this church was the first one I had ever seen where Christians really put this into practice. They all shared Christ in their meetings one by one so that He was brought right before my eyes. I learned through them that He is our food and our drink. I came to see who really is in our gatherings and in our life together, and I fell in love with Him as a result.

The intimacy I saw had drawn me in, but it was the freedom that these Christians lived in that kept my attention and made me decide to keep coming back to their meetings and become part of their community life. When I saw something in the Lord that might be an encouragement, I could speak it out and they would say ”Amen” or ”Praise the Lord.” Their verbal encouragement made me realize that I had freedom to share, but more so, that Christ had freedom to be known in His people – including me.

It was the first time I had seen such freedom among Christians. I began to see what it looked like when Christ has the first place in the lives and meetings of His people, which brought incredible unity. For almost two years, I saw Christ fill every meeting with the truth about Himself. He never ran dry. I cannot imagine fully mining the depths of Jesus Christ. But in this church, with the combined love of my brothers and sisters, I began to discover just how glorious He really is.

(A female schoolteacher)

In addition to the letter I can warmly recommend that you take a look at "A Jesus Manifesto" written by the same Frank Viola and Leonard Sweet. Even though I haven't read any of Viola's other books (yet) I dare recommend them and suggest you give them a chance as well. I would also like to encourage my brothers and sisters to daily spend even more time in the Word. It might seem like an obvious thing, but I have recently rediscovered the Bible as the Living Word. If you happen to not be a disciple of Jesus I humbly encourage and advise you to seek God's face and dare come to us "Jesus freaks" - haha yeah, I would also think me a crazy person, believing in Jesus Christ alive today, if I didn't know Him - to explain the glorious hope we have in Him. In the name of Jesus Christ of Nazareth, amen. ;-)

Vi har...

många gånger tänkt på upplägg till inlägg. Känt speciellt för vissa ämnen som vi skulle skriva av oss lite kring... Men av någon orsak har det aldrig blivit av. Kan ju såklart (försöka) att legitimera det med att vi haft enormt mycket att stå i. Bröllopsförberedelser, bröllop, flytt, min (Therése) enorma trötthet. (Graviditetsrelaterat). Men icke att förglömma, att blogga ska ju aldrig kännas som ett tvång. Mer en skön grej. Ett sätt att dela sina tankar. Och observera ; "dagens outfit" kommer aldrig någonsin att publiceras här. ;-) Däremot kanske en del inlägg under etiketten "warning", som må hända vara provokativa för vissa. Hihi. Fast jag/vi skulle aldrig provocera för provocerandets skull, men tror att det ibland kan behövas en liten dos av "edge" för att det ska bli samtal om saker som inte alltid samtalats om. (Fast allt bör ske i kärlek.)

Igår när jag låg i dumdum huvudvärk i totalt mörker inne i vårt sovrum så besökte ljuset mig under ett oväntat ögonblick. Gud började tala med mig om församlingen. Igen! Att Han inte ger upp, jag vill ju ha vänner och inte väcka anstöt överallt! ;-) Nä, on a serious note... Jag fick ett 'helt tal' till mig. Om människobyggen och om skillnaden mellan att ha Jesus som överstepräst istället för det mänskligt byggda hierarkiska systemet vi människor gärna sväljer med hull och hår. Kommer att återkomma till detta i nästa inlägg. Nu ska jag baka kladdkaka med Jasmine och överlämna datorn till mannen som ska studera.

Frid, peeps!

Och, en liten sidenote. Någon mer än jag som trott/tror att peeps är en förkortning/slang för people? När jag googlade för att researcha grejen så fick jag reda på detta om 'fenomenet' peeps. "Peeps are marshmallow candies, sold in the US and Canada, that are shaped into chicks, bunnies, and other animals." Så, on that notice lämnar jag er med en bild på pink peeps.

---

We have...

(Translator's note: This is Daniel and my attempt at translating my wife's swedish text into english. Hopefully you can make some sense of it. Otherwise I blame my wife... ;-)

... many times thought about a concept for this blog. Felt for subjects that we needed to vent about... But for some reason we've never come to it. Of course we can (try to) justify that with a lot going on. Wedding preparations, moving out, my (Therése's) enormous fatigue (pregnancy-related). But not to forget, to blog shouldn't feel forced. More like a nifty thingy. One way of sharing one's thoughts. And obsersve; "today's outfit" will NEVER be featured on this blog. ;-) Although there might be some posts with the label "warning", that might be provocative for some people. Teehee. Though I/we would never provoke for it's own sake, but I believe that sometimes a dose of "edge" is needed to encourage discussion about topics not often addressed. (Though everything should be done through love.)

Yesterday when I was laying in the dark in our bedroom with a splitting headache the light payed me an unexpected visit. God started to talk to me about His church. Again! Why doesn't He just give up?! I want to make friends and not be treated like I carry a fatal disease. ;-) Nah, but on a serious note... He gave me a complete "speech"! About things made by man instead of God and the difference between having Jesus as high priest instead of the man-made hierarchical system we men tend to swallow whole without reflection. I will return to this subject matter in the coming blog posts. Now I'm gonna go bake a chocolate cake with Jasmine and return the computer to my husband for his studies.

Peace, peeps!

And, a small sidenote. Does anyone besides myself believed/believes that 'peeps' is a slang for 'people'? When I googled to research it all I could find about this 'peeps' phenomenon: "Peeps are marshmallow candies, sold in the US and Canada, that are shaped into chicks, bunnies, and other animals." So, on that notice I leave you with a picture of a pink "peeps".

Tidal Wave from simplechurch.com on Vimeo.